Av Sergio Petronio, äldsta medlem

Förutom jag själv tror jag det finns ytterligare en handfull medlemmar från min generation, och som måhända också har historik att dela med sig av innan den går förlorad?

Avsikten är att upplysa Lugnets aktuella grannar, så att de får veta den bakomliggande anledningen för Gamle Baronens beslut att stycka, planera och avyttra hela sin fastighet häruppe på kullen. Baronen i fråga är den från förra generationen, mannen som ärvde, ägde och förvaltade efter bästa förmåga större delen av vår halvö.

Anledningen och motivationen för detta inlägg i Lugnets historia är följande. Med åren har en stor och omfattande omsättning pågått oavbrutet. Folk har av naturliga, dock mestadels åldersmässiga anledningar, sålt, flyttat ifrån eller helt enkelt ”gått bort” … som det heter med en sympatisk svensk eufemism. De är inte många nuvarande grannar som känner till vilka som byggde deras hus, eller vet hur många som hade bott där före dem själva. Det är inte många hus som har haft mindre än två ägare. De flesta tre, fyra och flera…

Främsta skälet är kanske följande: Ingen vet hur det gick till när denna ”underbara plätt på jorden” blev det Lugnet vi har glädjen att bo i för närvarande.

Det heter på svenska: ”Gräv där du står!” Utan att gräva känner jag nu till fakta jag anser värdefulla för varenda Lugnet-bo. Därför känner jag mig manad att skriva…

Markbiten vi samäger, eller ”Fastigheten”, omfattar både den steniga kullen norr om H.C. Nordenflychts boning, enligt andras beskrivning kallad ”grävlingsgrytet”, och ängen nedanför där hennes ”Lugnet” stod på sin tid. Plätten och de nu aktuella byggnaderna närmast landsvägen heter visst ”Kvarnlöt”. Marken är avgränsad i söder av den rinnande bäcken som sträcker sig ända ner till sjön och stranden. I norr avgränsas marken av skogen och grustäkten fram till fastigheten där Campingplatsen ligger nu.

Antefakta

Jag vill påpeka att vid denna tidpunkt, någon gång 1973-75, var de flesta villor vi ser idag redan uppresta och endast ett fåtal tomter stod kvar obebyggda. En enda på Adils väg, tre eller fyra på Hildurs, och en på Hedvig Charlottas där jag först långt senare såg nybyggare i färd med uppresning av sina hus. Sedan det ursprungliga projektets start hade exploateringen och byggnationen gått i rasande takt.

Jag förvärvade tomten på Adils väg 11 (Skokloster 2:49) vår-vintern 1975 och byggde där mitt sommarnöje år 1976–77.

Vad man skaffade sig var vad man såg vid första resan hit ut. Ett kargt, snötäckt och vindpinat stenröse; en samling ansenliga stenbumlingar i ett område med ”intressant potential” … enligt mäklaren, som hade lotsat oss hit ut med dessa ord: ”Se det som en ’tills vidare’ säker och trygg kapitalplacering; Ni behöver inte börja bygga nå’t utan bara vänta några år innan ni säljer igen; i det långa loppet går ni tveklöst med vinst…”

I en krisartad period när den härjande inflationen naggade hänsynslöst i kanten våra besparingar var lockelsen för stor och frestande. Bara några år senare kom man underfund med lägets fördelar (eller skall vi säga ”förmånerna”?).

1976, när vi inte ens hade hunnit lägga ned de första Lecablocken, fick vi reda på från en granne att man kunde köpa nyvärpta ägg till frukost på Nygård, bara fem minuters promenad tvärsöver landsvägen. Efter några dagar gick vi dit ledda av tuppens galande, och mycket riktigt fick vi tag i ett dussin färska ägg… med mera.

Detta var en av flera av Lugnets ”förmåner”. Man skulle upptäcka många fler med åren.

Vi träffade en Fru Ingrid (eller Inger?) En fryntlig och pratglad kvinna uppvuxen på stället som tillsammans med maken K.O.A. livnärde sig på fåravel, hönsuppfödning och odling av primörer ur en krydd-och-köksträdgård. Under samtalets gång upplyste hon oss om att hon var arrendator hos en Friherrinna Von Satzger; när vi berättade att vi byggde vårt fritidsnöje i Lugnet brast hon ut i följande harang, anledningen och upprinnelsen till denna redogörelse:

– Äntligen har gamle baronen fått sin vilja: Har han sålt tomterna? Så bra. Jag skall berätta varför och hur han kan ha kommit till ett sådant beslut. Jag och mina grabbar har en hel del att säga om detta!

– Hur så?

– Det började på sommaren för ett antal år sedan. I värsta sommarhettan hade våra pojkar, då knappt tonåringar, gått ned till stranden för att svalka sig och bada nedanför kullen där ni nu bygger. Men de kom tillbaka efter bara en kvart; den tid det tog att promenera fram och tillbaka: ”Baronen har skrämt oss! Han röt åt oss ’Ge er iväg osnutna ungar! Här skall ni inte vara!’”

– Jag släppte allt jag hade för hand och gick dit själv med pojkarna. En bit från landsvägen hade han låtit bygga ett hus som jag, född och uppvuxen på Nygård, aldrig tidigare hade sett. Ingen var där, men längre ner alldeles på stranden såg jag honom invid två uppresta mindre hus, någonting som liknande omklädningshytter. Vi kom i samspråk. Jag hävdade vår rätt att få den sedan urminnes tid gällande fria rätten till tillträde till stranden. Han stod på sig: ”Här skall jag få ett Country House med ridskola och badmöjligheter, jag skall locka hit fint folk från stan!”

– Undra om jag blev ordentligt purken på hemvägen. Jag måste avreagera mig: Jag ringde direkt ett telefonsamtal till Kommunens byggnadsstyrelse…

– En tid därefter kom några gubbar och inspekterade: ”Ett svartbygge utan byggnadslov alldeles invid vattenlinjen. Beläggs med böter och order att riva ned rubbet omedelbart”. Detta att riva ned måste ha retat baronen en hel del.

– Jag gissar att han sedermera kan ha tänkt: ”Mitt projekt blir inte av. Jag får bara betala skatten för markinnehav, och den minimala avkastningen från skogsavverkning är inte mycket att ha. Jag får se till att få någon avkastning över huvud taget. Jag får väl planera för en byggnation på berget; staka ut ett vägnät med nedgrävda ledningar för el, telefon, vatten och avlopp, kontakta mäklarfirmor och sälja marken styckvis under premissen att köparna bildar en samfällighet och åtar sig dess förvaltning!”

– ”tror jag…”, sade avslutningsvis Inger /Ingrid.

Hävdatecknaren undrar hur de hade tänkt sig lösa frågan om vatten och avlopp för den första ursprungliga byggnaden på Hedvig Nr. 2 (torrdass och vattnet från den inte avlägsna bäcken?) … och när byggdes reningsverket i slutet på samma väg? Sannolikt i samband med de stora allomfattande markarbetena för vägarna och ledningarna. Tillgång till vatten, avlopp, el och telefon var och är faciliteter motsvarande kraven för ett modernt, civiliserad samhälle…

Huvudgestalterna i denna historia är numera alla ur tiden.

Jag vill intyga att uppgifterna här ovan är en förstahandsberättelse återgivande rena nakna fakta. Ett ordagrant referat om självupplevda omständigheter och inte en i efterhand konstruerad krönika.

Underskrivet på heder och samvete…

Lugnet 31/12 – 2020

Sergio Petronio